Olov målar tåbrädorna med linoljefärg, vitt brutet med någon procent grön umbra. Jag gillar våra trattar och skarprörsvinklar mycket!

Det finns en väldigt god anledning till att bloggandet har legat nere ett tag. Och att jag inte varit särskilt mycket i huset, heller. Jag och Olov fick oss nämligen ett fint litet påskägg, och på det följde ett antal veckors förlamande trötthet, illamående (kräkas har jag dock börjat med först nu, i fjortonde veckan) och till och med väldigt tidig foglossning (de ryggsmärtor jag nämnde i mitt sista inlägg) – ja, ni kanske kan räkna ut resten. Orken har inte riktigt funnits till.

Jag och Olov är förstås superglada – det här har vi väntat på – men det ställer onekligen saker och ting på sin spets. Inom byggnadsvården är det en kardinaldygt att ta sig tid och skynda långsamt. Vi har en liten på väg och vill naturligtvis få så mycket färdigt som möjligt innan det är dags för det. Det blir lite lättare att ta genvägar; i synnerhet när jag inte är där och kan säga vad jag tycker. Tyvärr har det svidit lite i mitt hjärta några gånger, när jag ser att det i mitt tycke har tagits bort alltför mycket, eller gjorts lite för oförsiktigt. Byggarna vill gärna göra det så enkelt för sig som möjligt, samtidigt som det ska vara så rakt som möjligt, och det rimmar rätt illa med de ambitioner vi har. När vi sen inte kan vara där hela tiden blir det som det blir. Jag och Olov må vara varsamma, men vad hjälps det när byggare inte riktigt är det? I övrigt gör de dock ett jättebra jobb.

När man kommer in i huset i dagsläget känns det lite slaktat och, faktiskt, oömt behandlat. Med de ingrepp i stommen som gjordes på femtiotalet, en borttagen skorsten och en borttagen plankvägg, och de ingrepp vi har gjort i stommen känns det som om det inte är så mycket kvar. Det ger lite känslan av ett uppfläkt kadaver, även om det egentligen endast saknas timmer i kammarväggen (där skorstenen var uppmurad), den gamla förstugeväggen och nu det vi har tagit bort mot trapphuset och dörröppningar till tillbyggnaden på nedre och övre våningen. En viktig läxa att ha med sig är att ingrepp som kanske ser små ut på pappret, och hur genomtänkta de än må vara, känns betydligt större när de väl har genomförts. På bilden ovan står jag i trapphuset på nedre plan och tar fotot uppåt.

Den här bilden föreställer korridoren uppe för någon vecka sedan. Till vänster ser man det blivande trapphuset. Sedan dess har det byggts ett provisoriskt golv som börjar likna någonting. Även här uppe fanns ett liknande golv som det vi hade i hallen nere: målade plankor i varierande bredder. De låg endast utanför Holgers rum, och ser ut att ha tillhört rummet som byggdes på 20-talet. Tyvärr hann jag inte ta någon bild på det på plats. Också här fanns det riktigt gamla golvet som golvåsar.

Nu börjar vi också kunna beställa och få levererat alla de där roliga sakerna. Vi har bland annat köpt ett kilsågat grangolv till förstugan, skurklossar och slätspontspanel från Veckebo såg och hyvleri. Maken bar in golvet i förstugan igår och sade sig vara imponerad över hur fint det är, 40 centimeter breda golvplank… En beställning till Arnemarks såg & hyvleri har också gått iväg. De kommer att leverera locktaket till vårt blivande kök och våra lister – bland annat låter vi specialtillverka golvsocklar och en taklist som vi har hittat i huset. Lokala Baseco tillhandahåller golven i övrigt, liksom den pärlsponts- och fasspontspanel vi kommer att ha i kök, trappa, badrum och vissa tak.

Till vänster syns Olov i trapphuset på övervåningen. Ljust och fint blir det!