Utbyggnad

Vi förstod ganska tidigt att vi var tvungna att bygga ut huset. När vi påbörjade arbetet med huset var det en ombyggd enkelstuguplan. Förstugan hade förlängts till en hall med toalett medan storköket därmed minskats. Det hade i sin tur byggts om till ett litet kök i fil och kombinerat sällskapsrum och matsal. De funktioner vi kände att vi ville rymma i huset var sovrum, tvättstuga, pannrum, stort kök och vardagsrum.

Vi kände instinktivt att vi ville följa ett traditionellt utbyggnadsmönster och bygga ut enkelstugan till något som åtminstone utvändigt skulle se ut som en parstuga, trots att vi fick rådet att bygga ut i vinkel. Det skulle ju ”se ut som en ladugård”. Men att rymma alla funktioner och att göra så få ingrepp som möjligt i stommen var mer av en utmaning för oss. Att gräva en källare för att rymma pannrum och tvättstuga var länge på tapeten. Att göra kammaren till pannrum var också ett förslag som diskuterades.

Något vi saknade i byggnadsvårdslitteraturen var tydligare och mer konkreta förslag på hur man skulle resonera kring utbyggnader. Vi lånade i ett senare skede hem boken Gamla hus, en tillgång att nyttja: principer för om- och tillbyggnad och det kändes förlösande. Där gavs rådet att tänka mest på de kulturhistoriska värdena och utgå ifrån dem vid ombyggnaderna.

Med beslutet att förlägga pannrummet i en ryggsäck på baksidan kom beslutet att bygga ett trapphus på framsidan av huset. I och med detta kunde vi flytta trappen och bevara kammaren intakt istället för att använda den som genomgångsrum. Badrummet på nedervåningen skulle få förbli där det byggdes på 1950-talet, om än i större format, och hallen skulle få förbli som den var.

Med facit i hand är jag kanonnöjd med planlösningen. Enda nackdelen (vilket i och för sig också är en fördel) är den långa, springvänliga korridoren som knyter ihop kök och vardagsrum. Att ha tvättstuga på övervåningen är jätteskönt; det är trots allt där vi har all tvätt. Trapphuset är ljust och vackert och nästan som ett extrarum på övervåningen och ger oss ovärderliga möjligheter att ställa ifrån sig skor och hänga upp kläder där man inte rör sig hela tiden. Sett ur byggnadsvårdssynpunkt är det väl inte den optimala lösningen. Vi har till exempel våtrum i den äldre delen och inte i en tillbyggnad, det har inneburit en del ingrepp i stommen som en öppning i timret mellan nybyggnaden och gamla delen samt att timret tagits bort vid trapphuset.

Utvändigt

Vad gäller utformningen på utbyggnaden, dess detaljer, önskar jag att någon hade sagt till mig att jag skulle tänka på proportionerna. Som vår bygglovsritning är utformad är det väldigt nätta proportioner, precis som vi önskade och som det är på gamla hus – takstolarna är inte särskilt rejält tilltagna och är dessutom konstruerade på ett annat sätt än vad de är nu. Att det inte görs så idag var en kalldusch vi fick när vi en dag besökte bygget och jag förfärat fick syn på hur panelen över takstolarna på trapphuset hade kapats (se bilden ovan). Takstolarna är tunna och det som inte ger bärighet i tjocklek, tas igen på bredden neråt. Jag får likt Göran Gudmundsson skälla på de byggnormer som kräver så stora takstolar att det påverkar utseendet på trapphuset. Det smäckra trapphus vi drömt om var helt out of the question – takstolarna blir då synliga. Nu står vi alltså inför ett slags Moment 22. Kapar vi panelen så som panelen är kapad på hus häromkring, då sticker takstolarna ut nertill. Om vi spikar dit ny panel och åtgärdar där det har kapats, så kan man inte stå upprätt på balkongen och se någonting. Den fina snickarglädjen vi drömde om är bara att glömma. Förslag på hur vi ska få det här att se snyggt ut mottages gärna, för som det är nu känns det som en balkong a la nittiotalsvilla och så vill vi inte ha det.

Uppdatering
Efter ett snack med kvalitetsansvarig har vi fått klartecken att kapa av takstolarna så att vi kan utforma verandan som vi ville. Problemet är således löst.

Eldetaljer

Jag plockade upp det förra numret av Gård & Torp för att kolla när nästa nummer kommer ut, och noterade att det skulle bli en elspecial. Allting återvinns – så även specialnummer. För ett par år sedan upptäckte jag nämligen Gård & Torp när jag surfade efter tidsenliga eldetaljer i nyproduktion – de hade publicerat en välskriven och mycket snyggt layoutad artikel i pdf-form. Den finns fortfarande kvar i något annorlunda form på deras web, El på nygammalt sätt. I den skriver de:

Respekten för tekniken har gjort att vi okritiskt accepterat de nya modellerna utan att tänka på om de passar in i miljön. Moderna ljusknappar, eller väggbrytare som de kallas på fackspråk, består av en kvadratisk bricka och kan hanteras med en höftvickning medan deras föregångare var rundade, nätta saker som placerades högre upp på väggen och gav ifrån sig ett tydligt klick-ljud.

Men det finns nytillverkade äldre modeller att välja på för den som vill anpassa väggbrytarna till den miljö som de ska placeras i, och det är bara ett exempel på att elinstallationerna inte nödvändigtvis måste förfula inomhusmiljön. Tillsammans med lampor och ledningar i gammal stil kan elen också vara med och förstärka eller återskapa en gammaldags atmosfär.

Någonting liknande, fast i något skarpare ordalag, uttrycker Göran Gudmundsson i boken Invändig renovering. Tyvärr har jag alla mina böcker nedpackade i kartonger i bagarstugan, så jag kan dessvärre inte citera. Det gjorde dock intryck på mig. Jag hade aldrig ens övervägt att någonting som ett eluttag kunde hjälpa – eller stjälpa – en återskapad, äldre inomhusmiljö.

Nytillverkade eldetaljer är en hett debatterad fråga på Bygga hus forum och en sådan som intresserar mig principiellt. För oss har valet egentligen känts enkelt, eftersom det drogs in el i vårt hus 1945 och då i form av utanpåliggande dragningar och bakelitströmbrytare. Att då använda nytillverkade bakelitströmbrytare följer byta lika mot lika-principen jag ser som central i vårt tankesätt kring byggnadsvård. Jag ser också bakelitströmbrytarna som ett sätt att skapa historisk kontinuitet i huset, något som bidrar till upplevelsen av husets ålder.

Börjar man inte peta i ett gammalt elsystem, med undantag för att byta ut trasiga strömbrytare och annat dylikt underhåll, går det alldeles utmärkt att behålla det. Vi valde att göra om allt, utom i ett litet rum – sidovinden i det stora rummet uppe – där allting får förbli orört. Den enda ändringen som gjorts är att det dragits en ny elledning till rummet. Vi valde att göra så många dolda dragningar vi bara kunde. I vardagsrummet är en del av elen dragen under golvet och bakom taklisten, till exempel, medan vi har dragit på kallvinden på övervåningen. Även om jag inte delar Gård & Torps artikelförfattares åsikt att kuloledning ”vanpryder ofta i övrigt väl renoverade bostä­der”, är det mer praktiskt att ha så mycket som möjligt dolt när man ska tapetsera och måla. Tvärtom tycker jag att kulo kan vara riktigt dekorativt, om det är gjort på ett snyggt sätt. Lyckligtvis har vi en duktig elektriker. Vi har dessutom bett honom att fästa kabeln med den mer traditionella lettiklammern. Mer om kulo och installationer har jag skrivit i detta inlägg. När det gällde sådant som strömbrytare och uttag har vi alltså två sorter i huset; infällda och utanpåliggande.

Jag och min man funderade länge på vilken sorts strömbrytare och uttag vi skulle ha. Vi ville inte ha moderna strömbrytare. Att vi allra helst ville ha de nytillverkade varianterna för utanpåliggande och infällt montage som finns hos bland andra Gysinge och Byggfabriken stod klart, det enda vi kände oss tveksamma över var priset. Alternativet stod mellan dem och Eljos serie Renova som anknyter till ett traditionellt formspråk, men som tillverkas i modernare plast än bakelit. Efter att ha räknat på det kände vi att skillnaden mellan att köpa Renova med petskydd och att beställa direkt från Manufactum var försumbar i sammanhanget. Som en av våra leverantörer sade: ”Ta det ni känner att ni vill ha. Om några år kommer ni ändå att byta ut det billigare alternativet och det blir dyrare i slutändan”. Vi har inte ångrat oss. Framför allt känns de mer robusta än apparaterna från Eljo.

De strömbrytare och uttag vi har installerat finns i ett par olika varianter. På ett par ställen har vi kronströmbrytare som bara finns i vredvariant, men de flesta är vippströmbrytare. Det ska tillstås att Manufactums strömbrytare och uttag inte riktigt ser ut som de bakelitströmbrytare vi har i bagarstugan – de är svartare, blankare och annorlunda i formen. De utanpåliggande varianterna påminner dock mycket om de lite nyare varianterna som fanns i huset. Trots det har de väckt uppmärksamhet bland de flesta besökare vi har haft, som konstaterat vi ”kör den gamla stilen fullt ut”. Manufactum har dock inte några varianter för lamputtag, så ovanför fönstren har vi satt uttag från Eljo. Det skämmer inte.

Vi har också valt att inte installera antal uttag efter modern standard, utan har begränsat oss även om det är fler än vad det var tidigare i huset. Istället för ett uttag vid fönstersmygarna har vi uttag vid golvet och vid fönstersmygen vid varje fönster. Vi har också valt att placera strömbrytarna något högre än modern standard, dock inte fullt lika högt som man placerade uttag förr om åren. Det kommer naturligtvis dröja ett tag innan vår lille pojke kommer att kunna tända och släcka lamporna själv – men det känns inte som någon nackdel med tanke på hur kul barn brukar tycka det är att tända-släcka-tända-släcka i all oändlighet.

Manufactums produkter går att köpa direkt från Manufactum. Återförsäljare i Sverige är bland annat Gysinge (som även har en annan variant av utanpåliggande bakelitströmbrytare i brunt) och Byggfabriken (med ny, snygg hemsida). Andra tillverkare av apparater i gammal stil är Berker och tidigare nämnda Eljo med serien Renova. På Svenska byggnadsvårdsföreningens hemsida kan man läsa mer om el i gamla hus.

Det gångna året

Varsågoda – byggbilder från det gångna året. Vi har gått från att ha ängsligt inväntat byggstart i januari för ett år sedan, till att ha flyttat in i ett halvfärdigt hus. Så småningom kommer jag att publicera några före- och efterbilder, men än så länge får ni hålla till godo med detta. Det känns märkligt att se dem, man inser hur mycket man egentligen har hunnit under denna tid.

Vargavinter

Stundtals låter det som om någon bankar i väggen med en stor käpp. Andra gånger som om huset håller på att vika sig på mitten. Det är -33 grader kallt ute och huset låter som om taget ur en skräckfilm. Det beror på kylan.

I åtskillig byggnadsvårdslitteratur heter det att det inte ger någonting att tilläggsisolera ett timmerhus, eftersom timret har så bra värmelagrande förmåga. Och visst är det så att det är fullt möjligt att ha en bekväm inomhustemperatur i sitt hus trots att man inte har tilläggsisolerat ytterväggarna. Men det mesta ställs på sin spets när man har en sisådär minus tjugofem-trettio grader ett par dagar i rad. Det är till och med svårt att hålla värmen i nybyggnaden. Att vårt hus har tilläggsisolerats med några stackars treetexskivor under panel och på innerväggarna säger något om hur tidigare boende har upplevt inomhusklimatet.

Nu ska det tillstås att till exempel hallen i dagsläget bara värms upp av ett element. Golvvärmen i trapphuset är avslagen eftersom klinkret sattes för bara ett par veckor sedan. Än så länge har vi underlåtit att täta runt grunden på det gamla huset, liksom att vi inte har isolerat runt grunden på nybyggnaden. Till ventilationen saknar vi en fungerande förvärmare, så att man inte tar in luft med trettiogradig kyla i huset. Det är en del fönster kvar att täta. Med andra ord har vi inte upplevt huset i sin fulla kapacitet, men ett hum om hur det kan vara kan man i alla fall få.

I den gamla grunden valde vi att isolera med lättklinkerkulor. Isolerförmågan är förhållandevis dålig, lättklinker har ett isolervärde på 0,100-0,160. Jämförelsevis har cellplast, som det nya husets grund är isolerad med, ett isolervärde på 0,035-0,040 (ju lägre desto bättre). Det känns skillnad. I köket är golven förhållandevis varma även om det är kallt ute. Men när det är -30 håller inte ens de värmen – och då har vi ändå en varmluftsventilerad grund. I nybyggnaden är väggarna isolerade med vanlig mineralull, på sina ställen är det isolerat med linisolering i timmerhuset. Taket har isolerats med spån. Under detta extremväder är facit att vi får mycket kallt, framför allt i hallen. I och för sig undrar jag hur mycket kyla betongklumpen som utgör grund för trapphuset drar in. Dessutom åker ju värmen upp till övervåningen i hög grad. Vardagsrummet är helt ok att sitta i, men golven är mycket kalla liksom väggarna. Det är inte mycket kallare där än i det välisolerade köket som håller en stadig temperatur på femton grader. Nedervåningens behagligaste rum är kammaren som värms upp av ett element. Det är där jag sitter nu, i yllekofta och skjorta och varma tofflor. Även här är det golvkallt, det är bara isolerat med lecakulor mot ytterväggen.

Jo: jag önskar att vi hade en kamin i såväl vardagsrum som kök. Nu blev det aldrig så att vi satte in den ena i vardagsrummet (eftersom vi insåg att vi skulle få det väldigt trångt och svårmöblerat med fönster på tre väggar och kamin på den fjärde), och den som var tilltänkt i köket behöver renoveras. En kamin att elda i för att få upp värmen ytterligare sådana här kalla dagar vore verkligen guld värt. Fårskinnstofflorna och ullsockarna har åkt fram. Det är lager-på-lager som gäller. Lagom kul att ha en treveckorsbebis hemma under de förutsättningarna – men det får gå det också.

Några efterbilder…

Det är inte lätt att få någonting gjort när man har en liten bebis i famnen mest hela tiden (jag klagar inte, det är jättemysigt). Till och med julpyntet har fått stå åt sidan… Men jag bjuder på några bilder ur ett av våra favoritrum – toaletten uppe, som blev så mycket bättre än vad vi kunde föreställa oss. Här sket vi i vad historisk och byggnadsvårdsmässig hänsyn heter – toaletten ligger i utbyggnaden – men vi ville ha lite klassisk och romantisk stil, på modernt sätt. Förvisso romantiserat, men vi gillar det skarpt. Jag har förresten inte riktigt förstått det där med att det skulle vara mer ”byggnadsvård” eller ”korrekt” att ha ett badrum med mer ”modernt” formspråk. Det syns att vårt badrum är samtida, och vi försöker inte låtsas som någonting annat. Det är bara ett modernt formspråk med historisk blinkning. Det enda byggnadsvårsmässiga här är väl den återanvända dörren, som satt i trappskrubben tidigare. Den gröngrå färgen känns jättefin till inredningen och kulörerna i övrigt!

Pärlsponten på väggen är målad med vit linoljefärg från Allbäck. Väggarna är målade i våtrumsfärg, en lite mullvadsgrå kulör – tyvärr har jag inte NCS-numret tillgängligt för tillfället. Golvklinkret kommer från CC Höganäs, serien heter Chrome. Både kaklet och klinkret är satta med liten fog. Klinkret sitter på diagonalen – en detalj som gör mycket – och med svart fris runtom. Vitt standardkakel 10 x 10 från Konradssons kakel. Taksil och duschblandare från Mora armatur. Till duschhörnan ska vi naturligtvis ha en dörr också, vi har dock inte hunnit med att beställa den ännu.

Inredningen kommer från IKEA och för att vara IKEA känns den ovanligt gedigen. Serien Freden är gjord i massivt trä som laserats och lackats. Lamporna kommer också från IKEA, Lillholmen. I hyllorna syns korgar som vi köpt från Åhléns för förvaring.

Blandaren kommer från Mora armatur. Jag gillar den, den känns modern men ändå klassisk. Vi kommer att använda den blandaren även i toaletten nere som kommer att och anknyta mer till ett funkisbadrum med återanvänt handfat. I toaletten har vi också valt porslinsbrytare från Manufactum / Byggfabriken (liksom på vissa ställen i köket), vi är jättenöjda med dem och känner att det är en detalj som lyfter badrummet ytterligare.