En hackspett till husbehov

Jag vill börja med att tacka för alla fina lyckönskningar!

Någonting vi tycker är fantastiskt med den plats vi ska bo på, är att det är så oerhört rikt fågelliv där. Vi har ladusvalor som bygger bo i lagårdsporten och gör luftburna saltomortaler runt huset. Staren uttryckte sitt missnöje med att vi byggt igen hennes bohål (som fanns på vinden). Sädesärlan trivs i blåtrybuskarna medan hackspetten trivs med att förflytta sig från punkt till punkt runt tomten – favoritställena är rönnen, sågen, brunnen, bråteshögen och ladugården – och kväka på oss. Skygg är den inte, men mycket vacker. Och dessvärre också ett otyg, om man tittar på bagarstugepanelen som mest påminner om schweitzerost på sina ställen.

I vardagsrummet står den nedmonterade trappen och väntar.

I huset går saker och ting framåt. I gilla gång, tycker maken, som har ägnat åtskilliga arbetstimmar till ventilationsdragningen. Ganska snabbt, tycker jag, som inte är där lika mycket som honom och ser hur mycket som händer. Nu är övervåningens tillbyggnad i princip klar. Ja, färdig för allt underarbete och ytskikt, det vill säga. Takpanelen är uppspikad, för hand no less, i sovrummet och i lilla hallen. Alla innerväggar är uppsatta och väntar på att spacklas och slipas. När vi sedan har isolerat mellanbjälklaget kan vi släppa dit mattläggare för att börja göra färdigt. Fönstren som jag har kämpat och målat har satts upp, balkongdörren är färdigmålad på utsidan liksom den fina (och svårmålade) pannrummsdörren i fiskbenspanel.

Jag var i Piteå och hälsade på därhemma, och i samma veva passade maken på att hämta locktaket som ska sättas upp i köket, liksom våra upphyvlade golvsocklar och taklister och fodren vi bestämt oss för på över- och nedervåningen. Locktaket kommer att bli min första prioritet nu. För att vi ska kunna isolera golvbjälklaget ska det vara på plats, och innan dess bör det vara shellackerat och åtminstone målat ett varv.

Färgfrågan har naturligtvis ställts lite på sin spets i och med graviditeten. Som gravid ska man undvika organiska lösningsmedel då detta kan leda till fosterskador. Jag har trivts med att jobba med Gysinges färger, men den är oerhört svårstruken när den är oförtunnad. Och den matta linoljefärgen, som vi hade tänkt oss att måla taken med, innehåller stora mängder lösningsmedel. Valet föll istället på Allbäcks enfärgssystem, det vill säga, det krävs ingen förtunning av färgen. Den är väldigt lättstruken och skön att jobba med, och kulörerna är vackra. Vårt vardagsrum kommer att bli vaniljgult, medan köket ska förses med tapet från Sandbergs, salviagrön panel och havregrå köksinredning. Valet föll även på Allbäck vad gäller takfärgen. Deras produkt “Linus på väggen” är matt, kan användas som limfärg och är så vänlig mot såväl kropp som miljö att det vid förtäring har “laxerande effekt” men inte mycket mer. Sådant gillar jag, som såväl allergiker och blivande mamma. Ytterst sympatiskt var att vi fick en generös rabatt på vår beställning också. Sådant gillar jag, som konsument.

De besök vi får ut till huset – bland annat min systerson här bredvid, som hade omåttligt roligt när han kutade omkring på gården – säger ungefär samma saker. “Vilket projekt!”. Och: “Ska ni verkligen flytta in i september?”. Ja, vi undrar vi också ibland. Men nog ska det gå, på något sätt.

I rasande fart framåt

Olov målar tåbrädorna med linoljefärg, vitt brutet med någon procent grön umbra. Jag gillar våra trattar och skarprörsvinklar mycket!

Det finns en väldigt god anledning till att bloggandet har legat nere ett tag. Och att jag inte varit särskilt mycket i huset, heller. Jag och Olov fick oss nämligen ett fint litet påskägg, och på det följde ett antal veckors förlamande trötthet, illamående (kräkas har jag dock börjat med först nu, i fjortonde veckan) och till och med väldigt tidig foglossning (de ryggsmärtor jag nämnde i mitt sista inlägg) – ja, ni kanske kan räkna ut resten. Orken har inte riktigt funnits till.

Jag och Olov är förstås superglada – det här har vi väntat på – men det ställer onekligen saker och ting på sin spets. Inom byggnadsvården är det en kardinaldygt att ta sig tid och skynda långsamt. Vi har en liten på väg och vill naturligtvis få så mycket färdigt som möjligt innan det är dags för det. Det blir lite lättare att ta genvägar; i synnerhet när jag inte är där och kan säga vad jag tycker. Tyvärr har det svidit lite i mitt hjärta några gånger, när jag ser att det i mitt tycke har tagits bort alltför mycket, eller gjorts lite för oförsiktigt. Byggarna vill gärna göra det så enkelt för sig som möjligt, samtidigt som det ska vara så rakt som möjligt, och det rimmar rätt illa med de ambitioner vi har. När vi sen inte kan vara där hela tiden blir det som det blir. Jag och Olov må vara varsamma, men vad hjälps det när byggare inte riktigt är det? I övrigt gör de dock ett jättebra jobb.

När man kommer in i huset i dagsläget känns det lite slaktat och, faktiskt, oömt behandlat. Med de ingrepp i stommen som gjordes på femtiotalet, en borttagen skorsten och en borttagen plankvägg, och de ingrepp vi har gjort i stommen känns det som om det inte är så mycket kvar. Det ger lite känslan av ett uppfläkt kadaver, även om det egentligen endast saknas timmer i kammarväggen (där skorstenen var uppmurad), den gamla förstugeväggen och nu det vi har tagit bort mot trapphuset och dörröppningar till tillbyggnaden på nedre och övre våningen. En viktig läxa att ha med sig är att ingrepp som kanske ser små ut på pappret, och hur genomtänkta de än må vara, känns betydligt större när de väl har genomförts. På bilden ovan står jag i trapphuset på nedre plan och tar fotot uppåt.

Den här bilden föreställer korridoren uppe för någon vecka sedan. Till vänster ser man det blivande trapphuset. Sedan dess har det byggts ett provisoriskt golv som börjar likna någonting. Även här uppe fanns ett liknande golv som det vi hade i hallen nere: målade plankor i varierande bredder. De låg endast utanför Holgers rum, och ser ut att ha tillhört rummet som byggdes på 20-talet. Tyvärr hann jag inte ta någon bild på det på plats. Också här fanns det riktigt gamla golvet som golvåsar.

Nu börjar vi också kunna beställa och få levererat alla de där roliga sakerna. Vi har bland annat köpt ett kilsågat grangolv till förstugan, skurklossar och slätspontspanel från Veckebo såg och hyvleri. Maken bar in golvet i förstugan igår och sade sig vara imponerad över hur fint det är, 40 centimeter breda golvplank… En beställning till Arnemarks såg & hyvleri har också gått iväg. De kommer att leverera locktaket till vårt blivande kök och våra lister – bland annat låter vi specialtillverka golvsocklar och en taklist som vi har hittat i huset. Lokala Baseco tillhandahåller golven i övrigt, liksom den pärlsponts- och fasspontspanel vi kommer att ha i kök, trappa, badrum och vissa tak.

Till vänster syns Olov i trapphuset på övervåningen. Ljust och fint blir det!

En liten uppdatering…

Nej då.
Jag har inte försvunnit bland byggbråtet och isoleringsmaterialet. Däremot har april varit en omtumlande månad av så många olika anledningar (bland annat har jag blivit tillfälligt sjukskriven på grund av ryggsmärtor) – så byggabo fick ta en välbehövlig ledighet i väntan på mindre turbulens.

—

Sedan jag skrev sist har det hänt en hel del med bygget. Stommen till trapphuset har börjat komma på plats och det jobbas på för fullt med taket. Taket på det gamla huset gjordes om någon gång på tjugotalet och är alltså av modernt snitt. Vi har valt att höja upp det lite. På så sätt förstärker vi takstolarna, vi får plats med lite mer isolering än det tunna lager spån som fanns där (vi fortsätter naturligtvis med spån) och taket – som idag förstärker husets lådlika utseende – får ett lite längre takutsprång. Dessutom får vi samma takhöjd interiört. Det är väl kanske inte helt byggnadsvårdsmässigt korrekt, huset får trots allt ett annat utseende – och ett utseende som snarast hör till sekelskiftet än mitten av 1800-talet. Det stämmer dock väldigt fint med bagarstugan (som byggdes -24), och vi vill inte att vårt hus ska se ut som en låda med spetsig hatt.

Byggarna gör om hela taket på både bak- och framsida innan det spikas plåt. Vi har valt att fortsätta med galvad pannplåt, precis som tidigare. Ekonomistål tillverkar pannplåt med den rätta profileringen, runda upphöjningar och smala förstyvande rillor i mitten. Pannplåt är ett väldigt vanligt taktäckningsmaterial på landsbygden i Norr- och Västerbotten, inte enbart förbehållet ekonomibyggnaderna.

Maken har haft fullt upp med att skyffla spån den senaste helgen. Han har kommit hem med spån mest överallt. Vi har valt spån därför att det känns vettigast – det är det befintliga isoleringsmaterialet, det har bra fuktegenskaper och därför att det finns lättillgängligt. Till de övriga platser som ska isoleras i “gammbönninga” har vi beställt linisolering.

Nåväl, det var ett par nya bilder. Idag håller de på att spika upp plåttaket.

När tiden inte räcker till riktigt

Att ta det försiktigt, låta saker och ting ta sin tid, fundera innan man bestämmer sig – det är ett par av byggnadsvårdens grundsatser. Det är inte alltid så lätt när det är flera inblandade. “Ju fler kockar desto sämre soppa”, brukar det ju heta. Kommunikationen fungerar inte alltid och det är inte till fördel för oss. Igår ringde de och ville veta hur våra vindskivor skulle se ut. Helst igår. Maken sade ifrån att vi inte kunde komma med besked innan lunch i alla fall, och påföljden var ett panikslaget researcharbete. Vindskivor var en sådan där detalj vi inte riktigt hade tänkt på. Vad vi har lärt oss so far: se till att ha sådant material man vill ha i sitt hus tillgängligt, som lindrev och cellulosaisolering. Udda material tar tid på sig att levereras. Vi kommer också att säga ifrån om att vi inte vill ha sådana där överraskningar. Vi vill fundera igenom våra beslut, inte göra dem i panik.

Vi har valt att öka på takutsprånget, ungefär som det är på vår bagarstuga, och med synlig takfot. Taket på timmerhuset gjordes ju om på tjugotalet och ser lite ut som en låda. Skillnaden är den att det inte kommer vara några taksstolstassar på gavlarna, som det egentligen är traditionellt, utan bara synligt rote som på bilden. Jämfört med hur det gjordes förr är dessutom rotet lagt åt “fel” håll. Det gör oss ingenting. Det är en annan konstruktion och det får synas. Och vindskivorna då? Jodå, vi konsulterade min litteratur och bilder från Västerbottensmuseum bland annat, och kunde konstatera att stort takutsprång innebär en tunn och smäcker vindskiva. Så fick det bli, även om valet av hyvlat virke utsattes för en del diskussion…

Har hus själ?

Råkade ramla in på Oprah Winfrey Show i morse. Hon hade tre “andliga rådgivare” som gäster. Gemensamt för dem, och andra liknande, är att de använder sig av begrepp som i själva verket är rätt tomma och intetsägande – till exempel “essens”. Eller “vishet”, det där eftersträvansvärda som kommer att förändra Ditt Liv. Som utbildad religionshistoriker har jag ganska svårt för användningen av sådana ord, när de saknar ett sammanhang där de får betydelse. Istället slängs de ut som rätt slumpmässiga begrepp som borde betyda någonting men i själva verket inte gör det.

Inom byggnadsvården stöter man på ett liknande fenomen. Man talar om ett hus “själ” – till exempel är Gysinge centrum för byggnadsvårds tagline “Det är när du flyttar in, utan att själen flyttar ut”. En googlesökning på byggnadsvård och själ ger träffar som ett gammalt hus med moderna beslag har förlorat en del av sin själ. Eller för den delen “äkthet”. Upprustningen blir en nedrustning och det som är äkta och har själ hamnar på soptippen. (citat från Byggnadsvårsmagasinet respektive Gysinge).

Jag tycker att det är väldigt flummiga, godtyckliga och odefinierade begrepp. Vad skulle vara äkta i ett hus som renoverats i många omgångar sedan 1700-talet? Och varför skulle ett handblåst fönsterglas vara mer “äkta” än ett planglas? I ärlighetens namn brukar jag själv tala om autenticitet. Men jag tycker också att var sak har sin plats. Ett handblåst fönsterglas tyder på större hantverk än ett floatglas. Och ett (nytt) handblåst fönsterglas ger sken av autenticitet i en 1800-talsmiljö. Men så mycket mer än så är det inte, det är inte mer ursprungligt än floatglaset.

Frågan är också vad denna “husets själ” vara för någonting. I överhuvudtaget är jag rätt allergisk mot utfästelser som saknar förklaring, substans och/eller kontext i byggnadsvårdslitteraturen. Jag tror att det gör det hela konceptet svårt att greppa. Sådant som är lättförståeligt och motiverat gör det lättare att förstå för lekmän som jag, och andra som äger gamla hus, varför man ska bevara till exempel en obekväm planlösning eller dragiga originalgolv. Kanske är det inte så konstigt att byggnadsvården avfärdas som att man vill bo i sitt hus, och “inte ett museum”.

I vissa inredningstidningar kan man ibland läsa om hus som “renoverats sönder” och sedan återfått “den gamla charmen”, eller som “fått tillbaka” sin själ. Vad det innebär är dock ganska slumpmässigt. Vissa har gjort en estetisk renovering a la Gysinge med precis alla rätt. Andra spikar upp råspont och målar den i matt takfärg. Vissa vill göra alla rätt och göra det tidstypiskt, men har en väldigt romantiserad föreställning om vad detta tidstypiska är. Jag kan ärligen säga att jag mår dåligt när jag ser gamla hus massakreras i Äntligen hemma, Nytt läge, Roomservice och dylika andra inredningsprogram (eller “lantliga” inredningstidningar). Men förstör de själen? Nja, de förstör väl snarare de äldre stildragen, spåren av tidigare generationer och hur de hade det. I vissa fall riskerar de även att utplåna dessa. Men någon själ är det inte.