Hektiska veckor.
Stress, svett och tårar.
Nu: lugn och ro. Eller, så gott man kan förvänta sig i alla fall.
Den allra första natten vi tillbringade i vårt hus var en midsommarafton för två och ett halvt år sedan. Vi hade med oss kortleken, en och annan Newcastle Brown, jordgubbar och varsin bit entrecôte att grilla. Det kändes som ett äventyr att få upptäcka vårt hus på olika sätt.
En del av den känslan dröjer sig kvar nu, när vi har flyttat in. Vi har ingen lägenhet längre. Vad vi har är en Västerbottensgård med ena foten i 2000-talet, den andra i 1800-talet som vi ännu håller på att lära känna. En än så länge ganska dragig kåk som äter upp ved för att vi ska kunna hålla ett vettigt inomhusklimat – fönstren saknar tätningslister, vilket känns när det blåser ute (i skrivandets stund hör man maken spika fast lister i köket, vilket är mycket välbehövligt). Spis och ugn fungerar, men något arbetskök kan man inte direkt anklaga oss för att ha i dagsläget. Skåpstommar står utspridda i köket, golvet är täckt med masonitskivor, de båda hörnskåpen – ett skafferi och det andra ett ”storskåp” – saknas helt. Men det har potential. Jag hoppas bara att vi kan få igång köket innan bebisen kommer; gärna så att jag hinner med ett och annat storkok att frysa ner för lättillgänglig lunch och middag.
Det saknas golvsocklar, lister, färg och tapeter på rätt många ställen – andra rum får finna sig i att stå helt orenoverade och kallställda i väntan på bättre tider. Eller, rättare sagt, mer om tider. Lite jobbigt är det att bo provisoriskt, utan garderober, utan fungerande arbetskök, utan tillräckligt med inredning och rum för att kunna packa upp det stora antal kartonger med prylar vi har. Men det känns äventyrligt. Och lite gemytligt.
Än så länge trivs jag bäst på övervåningen. Vi har vårt sovrum i det tilltänkta gästrummet, än så länge. Det är ett trivsamt rum, trots ”tapetfadäsen” (jag lyckades ju att beställa fel tapet – mönstret är helt rätt, men bakgrundsfärgen i guld och inte i beige). Utanför det lilla fönstret på husets långsida hänger snön ner som en gardin, ladugårdens och vägens profiler i månljuset känns som tagna ur Viktor Rydbergs dikt ”Tomten”. Övervåningen är varm och skön; här har golven fernissats med en rödbrun linoljefernissa från Gysinge. Planken är sköna att gå barfota på. Jämfört med golvlack är fernissan liksom lite strävare i strukturen, lite mattare. Och jag upplever den som varmare under fotsulorna. Toaletten är fortfarande favoritrummet, det är en njutning att befinna sig där inne. Jag är så nöjd med det schackrutiga golvet, det är varmt och skönt trots att golvvärmen ännu är avslagen – mycket tack vare att toaletten ligger rakt ovanför pannrummet. Dessutom är murstocken dragen rakt igenom toaletten. Den putsade, matta, vita ytan utgör en fin kontrast mot det blanka kaklet och den linoljemålade vita pärlsponten. Och att en IKEA-inredning kunde vara så passande – det trodde jag faktiskt inte. Bilder kommer, så snart rörmokaren varit där och fixat det sista (vi saknar ännu vår stora taksil från Mora Armatur. Och så duschdörren förstås, som vi ännu inte har beställt).
Jag brukar vara allergisk mot uttrycket ”det är mitt hem, inte ett museum”. Det känns så ofta som en ursäkt för att göra precis vilka ingrepp som helst. Men nu förstår jag en annan innebörd av uttrycket. Jag gillar visserligen att läsa men det blir lite mycket att avverka en bok per dag för att man inte har någonting bättre för sig. Ingen dator, ingen tv, ingen stereo. Varken ett hemmabiosystem eller en parabol känns direkt givet i ett 1800-talshus. Men det är vårt hem, inte något museum. Jag vill kunna leva ”som vanligt” även om jag bor här. Även om det innebär ett extra eluttag och en blå, iögonfallande kabel i motsatt riktning det vita paneltaket…
Det där med garderober och förvaring känns ju också som en utmaning. I Holgers rum (kammaren uppe) finns de gamla platsbyggda garderoberna kvar, och vi har förstås både ”kattvinden” och en klädkammare där vi kan förvara kläder. Det är inte förrän nu man inser att det där vardagliga – underkläderna, t-shirtarna, strumporna – gärna vill rymmas någon annanstans än i en resväska. Och att det är rätt trevligt att kunna hänga upp sina vardagskläder där det är varmt och skönt. Jag kan bara understryka det jag har sagt tidigare, gammal platsbyggd garderobsinredning är guld värd i ett gammalt hus – för förvaring tenderar det att vara dåligt med i gamla hus. Och har man dessutom som vi, ett hus med snedtak och kurviga väggar, funkar det kanske inte riktigt med den vita standardgarderoben i spån från Beijers. Vår tillfälliga lösning är en 1800-talsbyrå som redan fanns i huset, med rejält tilltagna lådor. Det är lustigt, det där med att ”bo in sig”. Man behöver bara några dagar för att veta vad man behöver.
Här syns maken fixa med en av våderna. En del av hallen syns – fodren är färdigmålade och färgerna blev verkligen kanonsnygga, tycker jag. Så småningom ska här schablonmålas, men det dröjer nog ett tag innan dess. Under fönstret syns en av våra nya sektionsradiatorer från Lenhovda. De är fina, men nog hade jag nog föredragit att återanvända de gamla radiatorerna om jag hade fått välja. Framför allt dimensionerna känns lite felaktiga på sina ställen. Men, till skillnad från hur det brukar vara i de här sammanhangen känns proportionerna lite för nätta och små. Radiatorerna är helt enkelt lite för effektiva…
Köksdetalj – ett hörn på en av de färdiga lådorna. Lådorna är ihopsinkade och är så oerhört dekorativa i sig själv att det nästan känns synd att sätta fronter på dem. Vår finsnickare Pär säger att vore det bara upp till honom skulle köket vara färdigt innan veckan är slut. Dock är det en hel del som ska målas och installeras, vi väntar bland annat på diskbänken… Så vi får se hur länge det dröjer.
Vardagsrummet utgörs av delar av det gamla storköket. Vi valde ju att behålla delar av den nygamla planlösningen från femtiotalet, för att få in en toalett på nedervåningen. Rummet är långsmalt och ett av de mer välbevarade i huset – väggpanelen består av en bredare fasspont från tjugotalet någon gång, takpanelen är en smal och något mer sentida fasspont. Vänner och familj, Olov och svärfar, har gjort ett hästjobb med att målartvätta, slipa, skrapa och spackla igen spikhålen från masoniten. Nu i dagarna målas väggarna i Allbäcks vaniljgula linoljefärg. Den nya väggen ska tapetseras med tapeten ”Nora” från Sandbergs – vi hann precis beställa den innan den utgick (sådan tur hade vi inte med tapeten vi hade tänkt oss till sovrummet, vilket fortfarande grämer mig). Golvet är en bred variant från Baseco som ska såpskuras innan vi flyttar in. Fönstersnickerierna har målats i en ljust grå blandning av grön umbra i vitt. I det här rummet blir det en del speciallösningar, som kommer sig av att huset har satt sig och att tidigare husägare har anpassat huset efter sättningarna, som ska bli roliga att visa.
Det ser helt fantastiskt ut. Det är min favoritplats för tillfället. Jag älskar golvet – ett schackrutigt klinker från Höganäs (”Chrome”), som är halvmatt. Frisen består av en halv svart platta och klinkret är satt på diagonalen. Duschhörnan är kaklad med ett vitt standardkakel, 10 x 10 cm. Det ser riktigt, riktigt bra ut och det ska bli spännande att se med boaseringen och inredningen på plats (här har vi valt IKEA, möbelserien ”Freden”).
Vi har hunnit så långt så att allt grundarbete är färdigt. Vi har golv överallt, där det ska vara trägolv – det saknas bara klinker i förstugan. Vi har tak överallt, majoriteten av dem är färdigbehandlade. Innerdörrarna – majoriteten är gamla dörrar vi har inhandlat för ändamålet, vid sidan om en specialtillverkad dörr med väldigt udda mått – har satts in. Det är gipsat, skivat och fixat där det behövs. Vi har till och med lyckas komplettera den handhyvlade pärlspontspanelen i kammaren. Vår byggare Sven-Åke konstaterade en dag att han hade ”något liknande liggande”; och det var mycket riktigt en handhyvlad pärlspontspanel med hyvlad mittenpärla. Måtten stämmer inte riktigt överens och det syns att det är skarvat, men det smälter in riktigt bra.
Ibland kan jag önska att vi inte hade valt att handmåla i princip överallt. Det är inuti köksskåpen, vid sidan om vitrinskåpen, vi har bett snickaren att måla. I övrigt är det vi som står för allt. Det hade varit skönt och bekvämt att sätta upp färdiglackerade foder till exempel… men naturligtvis inte riktigt så snyggt och inte heller den känsla vi är ute efter.
